Hoppa till innehåll

Är du pyknisk, leptosom eller atletisk?

april 18, 2015

Man bör, när man skriver en vetenskaplig bok, vara försiktig med att använda termer som ”modern” i titeln. Boken kan finnas kvar i många årtionden, eller till och med århundranden, och innehållet kommer med stor sannolikhet att bli omodernt förr eller senare.
Jag fick tag i boken Psykiatri i vår tid av E. B. Strauss – fjärde upplagan från 1965. E. B. Strauss är (var?) enligt baksidan ”en av Englands ledande psykiater…”
Jag har inte läst hela boken men fastnade för stycket om kroppsbyggnad och temperament. Som boken beskriver det var ämnet aktuellt för femtio år sedan och det handlar om att ställa psykiatriska diagnoser, eller riskfaktorer för att drabbas av psykisk sjukdom, utifrån en människas kroppsbyggnad.
Strauss tar upp att det fanns flera olika typologiska system (system för att länka kroppstyp till personlighetsdrag) men tar framför allt upp det system som beskrivits av Ernst Kretschmer, professor i Psykiatri och Neurologi. I motsats till övriga system beskrivs Kretschners som vetenskapligt underbyggd, via observationer som är ”fullt accepterade i hela världen”.

WP_20150418_10_06_33_Pro

Kretschmer tar upp tre huvudsakliga kroppstyper, den pykniska (satta), leptosma (magerlagda) och den atletiska.
Följande karaktärsdrag anses vara förknippade med de olika typerna – några citat från boken:

Pyknisk: ”Ungefär 94% av alla pykniker uppvisar ett i huvudsak cyklothymt temperament”, d.v.s. växlar mellan glättighet och melankoli. (Det vi idag skulle kalla bipolärt spektrum)

Leptosom: ”Ca 70% av alla leptosoma individer har ett schizotymt temperament” d.v.s. hyperkänsliga eller som Strass uttrycker det: ”ömtåliga som en mimosa”. Vi läser vidare att det finns en tydlig korrelation mellan leptosom kroppsbyggnad och schizofreni. ”I en serie av 5233 schizofrena patienter hade 50,3% leptosom kroppsbyggnad…”

Atletisk: Här är sambanden inte så märkbara eller fullt klarlagda får vi veta. Dock finns det visst samband med det viskösa temperamentet. De atletiska har svårt at få saker ur händerna och ”kännetecknas av en sorts tröghet”

Boken är femtio gammal. Jag har aldrig hört talas om denna typ av diagnostiska resonemang, varken under min utbildning eller min tjänstgöring. Det är väl en del av psykiatrisk historia som vi inte är särskilt stolta över.

Framför allt manar det till stor ödmjukhet. Vad uttalar vi med självklarhet idag, i vår tid, som framtidens psykiatriker kommer att skaka på huvudet åt?

Annonser
One Comment
  1. Mycket bra inlägg!

    Jag håller helt med att författaren ska vara försiktig med att använda termer modern i titeln och att innehållet bli omodernt förr eller senare.

    En viktig distinktion av vetenskapen är att den ska skilja sig från tro, vidskepelse, spådom, åsikter, gissningar och liknande allmänna uppfattningar. Den ska vara grundad i kritik på så vis att kritiken driver kunskapsutvecklingen vidare. Kritiken innebär inte att ta fram svaga eller dåliga egenskaper i en datainsamling, en analys eller ett resultat, utan i stället att försöka hitta alternativa möjligheter att förstå och hantera kunskapen. Den som inget nytt argument har, kan knappast göra anspråk på att vara kritisk.

    Ytterligare en egenskap som vetenskapen umgås med är antagandet att kunskap alltid är preliminär. Det vi visste där och då gäller inte alltid här och nu, det vi vet här och nu och anser oss säkra på kan visa sig vara felaktigt i framtiden. Därmed är det viktigt att förstå att kunskap för det första inte är allmängiltig och för det andra att vi så snart vi förstår och vet bättre måste överge det som inte längre gäller.

    Inom den psykiatriska diagnostiken var traditionen fram till senare delen av 1900-talet att försöka finna den man nöjde sig med den diagnos som bedömdes väga tyngst. Man kan säga att detta var en stark betoning på det differentialdiagnostiska perspektivet.

    Med kritiken mot den här ensidiga hållningen växte undan för undan. När DSM-systemet med kriteriestöd för diagnostiken presenterades 1980-talet, uppmuntrade man användaren att ställa så många diagnoser som krävdes för att ge en uttömmande beskrivning av patientens tillstånd. Det innebar i praktiken att samsjuklighetsperspektivet kom i fokus. Multidiagnostik blev på så sätt mer accepterat.

    Nuförtiden är utmaningen att finna en klok balans mellan dessa olika infallsvinklar. Å ena sidan är det viktigt att ge en uttömmande beskrivning av personens tillstånd, å andra sidan är det viktigt att identifiera den huvudproblematiken som behandlingen främst ska inriktas på. Det gäller således att samtidigt vara vaksam både på risken för överdiagnostik och på risken för underdiagnostik. Genom att betrakta diagnostik som kunskapsprocess med en stegvis fördjupning, ökar man chanserna att finna den viktiga balansen mellan de olika perspektiven. På så sätt ökar man också säkerheten i diagnostiken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: